Byråkraternas skamgrepp på frivilligheten

 Den 4/9 2008 fick de idéburna verksamheter som arbetar för människor med psykiatrisk sjukdomshistoria det glädjande beskedet att regeringen tänkte sig stödja ideella organisationer och kooperativ. Stödet var tänkt att utformas så att kommunerna skulle få ett långsiktigt ekonomiskt stöd för att upphandla arbets- och sysselsättningsrehabiliterande tjänster av idéburna organisationer. Staten skulle då garantera halva kostnaden under tre år.

Så var det tänkt. Alla partier var eniga. Kommunerna såg en ekonomisk ljusning. De idéburna organisationerna jublade. Sen slog departementets byråkrater till och allt dog.

 

      Mellan 50 000 och 100 000 personer i Sverige har olika grader av psykiska funktionsproblem eller social-psykologiska anpassningsproblem. Det finns förmodligen inget annat område inom sjukvården där förnyelsen är mer nödvändig än just inom psykiatrin. För en väl fungerande psykiatrisk vård krävs en helhetssyn som saknas. Detta konstateras i flera samtida analyser.

      I november 2006 lämnade Nationell psykiatrisamordning sitt slutbetänkande till regeringen. Utredningen hade genomfört en studie av rehabiliterande brukarorganiserad verksamhet. Studien visade att dessa verksamheter har viktiga rehabiliterande inslag. Psykiatrisamordningen föreslog därför att staten skulle svara för hälften av kommunernas kostnad för drift av Fontänhus eller andra brukarorganiserade verksamheter.

                                             

I september 2008 fick vi alltså det glädjande beskedet att regeringen långsiktigt skulle stödja Fontänhus och andra brukarorganiserade verksamheter genom att garantera halva kostnaden. Den totala budgeten är 240 miljoner kronor, att utbetalas under tre år, alltså 80 miljoner per år.

      Den 25/3 2009 presenterades regeringens beslut: Uppdrag att betala ut bidrag till kommuner som upphandlar sysselsättning eller erbjuder sysselsättning via ett valfrihetssystem för personer med psykisk funktionsnedsättning.

 

Socialdepartementet anger i beslutet att, och här spricker det,

”Målgruppen ska vara personer som har en sådan psykisk funktionsned­sättning att den berättigar till stöd i form av meningsfull sysselsättning enligt SoL. Platserna som upphandlas eller används i ett valfrihetssystem ska utgöra biståndsinsatser som ges med stöd av 4 kap. 1 § SoL.”

 

Det är nu vi förstår att det är en sufflé som vi väntat på. Byråkraterna slog igen dörren och vi såg det framtida välbefinnandet rämna och sjunka ihop.

      De flesta människor som använder sig av Fontänhus, sociala kooperativ och brukarorganiserad verksamhet är inte ”kunder” hos socialtjänsten. De är alltså inte biståndsbedömda och har kanske inte heller någon ambition att bli det. Psykiatrin, primärvården och Försäkringskassan är de offentliga aktörer som de oftast är i kontakt med.

      De flesta kommuner i Sverige biståndsbedömer inte heller människor med psykiska funktionsproblem eller social-psykologiska anpassningsproblem till "daglig verksamhet".

 

Den politiska intensionen finns trots allt med i regeringsbeslutet;

”Regeringen är särskilt positiv till om detta stöd sti­mulerar framväxten och utvecklingen av sociala företag, och då särskilt sociala kooperativ, och ideella organisationer att bedriva sådan verksam­het.”

”Uppdraget främjar också framväxten av större mångfald av utförare och leverantörer på det sociala området.”

”Bidraget ska ses som en stimulans, dels för att få fram fler externa aktö­rer som bedriver sysselsättningsverksamhet som är anpassad för mål­gruppen, dels för att uppnå ökad valfrihet.”

 

Det här låter ju mycket bra, men när vi kommer in på bidraget geggar sufflén ihop ännu mer. Kommunen kan få ett retroaktivt årsbidrag baserat på uppgifter om antal upphandlade platser, antal personer som fått del av dessa platser, verksamhetsform och andra uppgifter som Socialstyrelsen behöver för att kunna fördela och följa upp bidraget. Ersättningen får inte heller överstiga kommunens egna kostnader. Det finns inte många kommuner som i dagens ansträngda ekonomiska läge vågar budgetera eller ens kalkylera med att sti­mulera framväxten och utvecklingen av sociala företag eller vågar satsa på fler olika utförare på det sociala området när man inte vet om ersättningen blir 1 % eller 50 %. Utrymmet för något nytänkande har lika stor chans som en snöboll i helvetet. Vare sig LOU eller LOV kan näppeligen tillämpas på en organisation som bygger på frivillighet. Det här beslutet stoppade möjligheten till utvecklingen när budgeterade bidrag försvann.

      Fontänhusen är för många en bokstavlig fråga om liv eller död. Nu står flera av befintliga klubbhus inför en nära förestående nedläggning och Halmstad Fontänhus upphör den sista september. Nu skrinlägger innovativa kommuner idéer om fontänhusstart. Ansvaret lägger vi på socialministern.

 

Hur kan socialminister Göran Hägglund presentera ett regeringsbeslut som i praktiken inte går att genomföra?

·        Är det så att de byråkratiska tjänstemännen inte förstår vad deras uppdragsgivare, politikerna, vill uppnå eller är de så fastlåsta i sina kontrollrutiner att de inte kan själva kan tänka i nya banor när det gäller utbetalningsmodeller?

·        Struntar de i att informera ministern om konsekvenser eller är de så dåligt pålästa att de konstruerar beslut som de själva inte fattar?

·        Vill tjänstemännen bygga in kontrollfunktioner för att få en bättre nationell överblick över människor som drabbats av psykisk ohälsa?

·        Eller är det här stimulanspengar som man inte ska kunna söka och som sedan kan återgå till statskassan för att därefter presenteras under en ny rubrik?

 

När man under alla år, på nära håll, har följt den här processen vill man inte tro det sista alternativet. Det har varit en för lång startsträcka, ett för stort behov för att det bara skulle vara ett spel för gallerierna. Socialutskottets ordförande Kenneth Johansson lovade med eftertryck att se till att beslutet revs upp, då det missade målet, men konstaterade senare att så inte kan ske. Lagt kort ligger. Statssekreterare Karin Johansson ger samma besked.

      Trots detta framhärdar Göran Hägglund i Almedalen att: ”Vi måste tvärtom gå vidare och hitta fler och effektiva sätt att stärka den ideella sektorn… Det är en fråga om levande demokrati. Om respekt. Om en garanti mot statlig kontroll och garanti mot enskilda människors beroende av politiker och myndighetspersoner. I grunden är det en fråga om frihet. Om en maktförskjutning.”

 

Det är nu som besvikelsen och ilskan, förbytts till rädsla.

      Är det så att tjänstemännen helt struntar i politikernas intensioner och kör sina egna race? Vi har lyssnat på politiker som säger sig inte vilja utöva något ministerstyre, men den rädslan får inte övergå till en total flathet mot sina respektive departement.

      Politiker har visioner, en önskan om att människor ska må bra samt en förhoppning om omval. Tjänstemännen däremot arbetar för att inte göra fel och att hålla sig inom budget.

Om politikerna underkastar sig sina egna tjänstemän har vi egentligen ingen demokrati längre och då är vi riktigt illa ute.

 

Så därför Göran Hägglund; sparka in dörrarna på Socialdepartementet, sätt ner foten och ryt:

Det här är inte vad vi beställde!

Det här blir bakläxa!

Gör om det nu – i morgon är det för sent!

 

För Sveriges Fontänhus den 19 augusti 2009

Ulf Ringdahl , ordförande

Gunnar Jäwer