Att tappa balansen tillsammans
Gästtext av Alain Topor, professor emeritus i socialt arbete vid Stockholms universitet och en av Nordens mest inflytelserika forskare om återhämtning vid psykisk ohälsa. Texten bygger på hans medverkan vid Fontänhusens nationella veckomöte online. Där träffas medlemmar från hela landet för att få och ge inspiration, lärande och delta i samtal om gemensamma frågor.
När vi talar om återhämtning fastnar vi ofta vid individen. Vi tänker oss en människa som ska hitta tillbaka till balans. Men återhämtning är aldrig ett soloprojekt. Den sker mellan människor, i relationer och i miljöer som ger utrymme för osäkerhet, prövande steg och nya tolkningar av det man gått igenom.
Det kan låta ovant, men att tappa balansen är inte ett misslyckande. Det är ofta en nödvändig del av att kunna lära sig något nytt om sig själv och sin plats i världen. Ibland behöver vi tillåta oss själva att vara obalanserade lite längre än vad som känns bekvämt. Där uppstår rörelse. Där uppstår möjlighet.
Återhämtning går inte bakåt. Det handlar inte om att bli den man en gång var. Det handlar om att upptäcka något nytt, bygga vidare på erfarenheter, relationer och små vardagliga situationer som i stunden kan vara lätta att förbise men som i längden förändrar liv.
Det är därför Fontänhusen spelar en sådan viktig roll. Här blir frågorna levande. Vem möter mig när jag kommer in? Vem lyssnar? Vem gör något litet som egentligen är stort? Hur påverkas min självbild av en plats där rollerna är delade och där gränsen mellan hjälpare och hjälpt inte är fixerad?
Vi behöver också tala om återhämtning på ett bredare plan. Det är inte bara brukarna som behöver återhämta sig. Psykiatrin, socialt arbete, organisationer och professioner behöver det också. Våra institutioner, vår kunskap och våra rutiner kan fastna i sina egna lager av tolkningar. Vi behöver våga ompröva dem.
Forskningen är tydlig. Många återhämtar sig, ofta oberoende av specifika behandlingsinsatser. Relationer, platser, tid, små bekräftande handlingar och sammanhang spelar en avgörande roll. Inte som teknik, utan som mänsklighet.
När jag möter Fontänhusens medlemmar och handledare ser jag ett annat sätt att förstå återhämtning. Det är en kollektiv process där individen är central men inte ensam. Det är en plats där människors berättelser får finnas utan att reduceras till sjukdomskategorier. Där erfarenhet värderas som kunskap. Där små steg får vara betydelsefulla. Där balansen inte är ett krav, utan en möjlighet som växer fram över tid.
