En vardag att komma till

När Björn kom till Örebro Fontänhus som långtidssjukskriven bar han på en tung erfarenhet av ohälsa och vård. Här mötte han något annat – en trygg plats att landa i, med struktur, gemenskap och utrymme att ta steg i egen takt.

En trygg famn. Det var Björns första känsla när han kom till Örebro Fontänhus. Som långtidssjukskriven behövde han en plats att gå till, saker att göra, en struktur på dagen. Tid för återhämtning. 
 
– Jag var ganska låg när jag kom till huset första gången och hade haft en tuff resa med medicinska utredningar och inläggningar. Att komma till Fontänhuset var som att komma från kylan in i värmen. Jag tittade ner i golvet men alla sa hej ändå. Här blev det en social situation som jag var okej med, en säker plats. 
 
Björn, som har kämpat med mående och ork hela sitt liv, känner att han nu har hittat en plats där han utan krav kan utmana sig själv. På Fontänhuset har han testat på att vara på olika enheter. Just nu är han aktiv i arbetet med husets tidning där han skriver, målar och jobbar med appar. På fritiden ägnar Björn sig gärna åt fysiska utmaningar och idrottande i olika former har varit en skyddsfaktor genom livet. Han beskriver skolans idrottshall som det enda rummet han kände att han dög i – en erfarenhet som han tog med sig in i sitt tidigare jobb som specialpedagog med fokus på hemmasittare. Björn tror att en anpassad version av Fontänhusmodellen skulle vara en effektiv modell även på de barnen. 
 
– Kunde man använda en kopia av Fontänhuset på hemmasittare så skulle det bli fina resultat! En kravlös miljö där det ändå finns saker att göra. 

När gemenskapen bryter isolationen

När Kim första dagen på Fontänhuset möttes av en liten men tydlig signal om acceptans väcktes något viktigt. Kort därefter blev hon medlem – och påbörjade en stillsam väg tillbaka till gemenskap, struktur och framtidstro.

– Jag minns att jag första dagen möttes av en handledare och en medlem som bar ett armband med transsymboler på. 
 
För Kim signalerade armbandet acceptans och redan nästa dag var hon tillbaka på Fontänhuset. Kort därefter blev hon medlem. Kim hade en lång historia av psykisk ohälsa bakom sig, som kulminerat i samband med att hon väntade på att få hjälp med könskorrigering. Nu har hon tagit ett litet steg tillbaka till arbetslivet genom praktik på stadshuset två dagar i veckan. Kim som tidigare har jobbat inom media beskriver sig själv som en ”informationsknarkare” som ständigt vill lära sig mer och ta sig framåt. Samtidigt är hon numera försiktig med sig själv. 
 
– Jag har lärt mig att återhämtning måste få ta tid. För jag vet hur bakslagen kan se ut. 
 
På Fontänhuset får Kim hjälp med struktur och hon skriver artiklar i husets tidning och texter till hemsidan. Gemenskapen på Fontänhuset har varit en viktig faktor i hennes återhämtning. 
 
– Jag var väldigt isolerad innan jag kom hit. Här har jag träffat människor som betyder mycket för mig och som jag betyder mycket för. 
 
Längre fram hoppas Kim kunna fortsätta med sitt skrivande. Helst inom området HBTQ- och transfrågor, där hon upplever att det fortfarande finns mycket okunskap. Själv genomgår hon sedan tre år tillbaka hormonbehandling och hennes mående har stadigt förbättrats sedan den påbörjades. Under många år när hennes psykiska hälsa var som sämst undvek Kim speglar. Till den grad att hon vid ett tillfälle inte kände igen sig själv på ett fotografi taget av en bekant. Nu kan hon möta sin egen blick. 

Kraschen kom en söndag

Rickard var i 30-årsåldern när hans tillvaro rasade och han drabbades av utmattningsdepression. Han fick så småningom diagnosen bipolär sjukdom, och har sedan dess kämpat med att hantera de extrema toppar och dalar som kommer med sjukdomen. Här är hans berättelse.  

Jag har alltid varit ambitiös och tyckt om att arbeta hårt. Efter värnplikten fick jag jobb på en produktutvecklingsavdelning, senare som teknisk säljare på ett mjukvarubolag. Jag flög runt i världen och upptäckte snart att jag utöver mina professionella kunskaper kunde förtrolla kunder med min sociala begåvning och min presentationsteknik. Jag blev en arbetsnarkoman. Ställde höga krav på mig själv och ville vara bäst. Stunderna med mina söner varannan helg var enda gången som jag inte fokuserade på jobbet. När jag träffade en kvinna och blev blixtförälskad föll den sista pusselbiten på plats. Vi flyttade ihop och gifte oss och mitt liv kändes perfekt. Kärlek, familj och bra jobb. Jag var king of the world. Vad jag inte visste var att jag bar på en gen som gjorde det möjligt att utveckla bipolär sjukdom. Genen hade förts vidare utan att utvecklas i släkten men hos mig valde den att slå till.

Kraschen kom en söndag. Jag skulle åka på jobbresa men förstod plötsligt inte hur jag skulle bära mig åt för att packa min resväska. Jag fick diagnosen utmattningsdepression och sjönk ner i en massiv trötthet. Jag kände sådan skuld över att inte kunna jobba så jag låg i en boll i sängen i timmar och grät. Aptiten försvann och allt var bara ett stort mörker. Jag tog antidepressiv medicin, vilket kan vara som att hälla bensin på eld när man har bipolär sjukdom. I mitt fall blev det så och jag gled in i mitt första hypomana skov. Svårt att sova, överaktiv och jobbade extremt hårt. Efter flera vändor med höga toppar och djupa dalar kom jag till en psykiater som diagnostiserade mig med bipolär sjukdom. Min bild av sjukdomen kom från en film med Lena Olin och Richard Gere, och jag såg framför mig öppningsscenen där Gere klättrar upp på ett tak för att försöka flyga. ”Det är inte jag” tänkte jag och sa till psykiatern att hon hade fel. Men när jag kommit hem och läste på om symtomen så stämde vartenda ett.   

Jag fick ett nytt, lugnare jobb, men kraschade ändå. Jag skilde mig. Min sjukdom blev för tung för min fru att bära. Jag började plugga naturtekniskt basår och därefter matematik på universitetet. Kraschade igen två terminer i rad strax innan tentorna. Jag fick problem med Försäkringskassan som nollade min sjukpenninggrundande inkomst på grund av att jag hade haft ett glapp i studierna. Jag sökte och fick försörjningsstöd och levde på existensminimum. Att ha misslyckats med både jobb och studier var en sorg jag bar på och jag kände mig så ensam.  

Det kom en vändning när en tjej i min stödgrupp för bipolära tipsade om nånting som hette Fontänhuset. Jag hade sett huset innan och undrat över varför det stod så många cyklar utanför och vad människorna i trädgården gjorde. Jag gick dit redan nästa dag och blev medlem nummer 247. Nu kom jag upp på morgonen i stället för att ligga kvar i sängen. Tog mig till huset, åt frukost, hjälpte kanske till lite i köket på förmiddagen, fikade och snackade med andra medlemmar. Åt en bra lunch. Fontänhuset betydde mycket för mig och jag började snart må bättre.  

Jag fick jobb igen så småningom, men det kom en ny hypomani följd av en ny krasch. Större än någonsin. Jag har under åren varit inlagd flera gånger och blivit vårdad enligt Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård. Jag har i omgångar mått så dåligt att jag inte har velat leva. Fast i grunden vill jag det! Oron över att de mörka tankarna ska ta över är alltid närvarande.  

Men jag har Fontänhuset. Det är en trygg punkt för mig. Jag har gått dit i många år nu och det ger mig gemenskap och mening. Jag har också fått hjälp och stöd när jag har behövt bråka med CSN om mina inbetalningar. Har till och med fått besök av en handledare en gång när jag var inlagd. Det var väldigt fint gjort. 

/ Rickard

Att hitta tillbaka till ork och tillit

När Elin kom till Motala Fontänhus våren 2022 var vardagen präglad av oro och sviktande ork. Här har hon steg för steg kunnat bygga upp både tillit och energi igen.

– Jag har inte haft en panikattack på två och ett halvt år. Tidigare hade jag panikattacker varje dag. 
 
Så sammanfattar Elin den största förändringen som skett sedan hon blev medlem på Motala Fontänhus våren 2022. På Fontänhuset har hon fått återhämtning och chans att bygga upp sig själv i sin egen takt. Tiden innan dess var en bergochdalbana med sjukskrivningar, praktiker som inte fungerade följt av ytterligare sjukskrivningar. Elins ork har successivt återvänt i takt med att självförtroendet växt. 
 
– Förr frågade jag nästan ingenting men nu frågar jag saker hela tiden. Också utanför Fontänhuset. 
 
Elins energi sviktar fortfarande men hon har nu strategier för att hantera det och lyssnar bättre på kroppens signaler. När hon känner att det börjar bli för mycket säger hon ifrån eller går hem. I grunden har Elin en hotell- och restaurangutbildning och på Fontänhuset jobbar hon helst i köket där hon gärna ”kokar soppa på en spik”. Flera av råvarorna hämtas i husets egna växthus. När en oförutsedd vegetarian kommer på besök trollar Elin snabbt ihop en vegetarisk lasagne med hjälp av Fontänhusets egenodlade zucchini. 

Att våga ta plats när rädslan sitter djupt

Eva kom till Fontänhuset med oro inför att ta plats bland andra men idag är det där hon växer mest.

Eva kom till Fontänhuset Båstad 2013, efter en knagglig skolgång och praktikplatsplaceringar som inte fungerat. Hon beskriver en social situation där hon blivit mobbad hela vägen från grundskolan tills hon kom till Fontänhuset. Rädslan för att bli utfryst och utskälld har varit hennes följeslagare. Tanken på att ta initiativ och ansvar har utlöst oro och ångest. På Fontänhuset känner Eva att hon blir utmanad i ansvarstagande samtidigt som det är okej att misslyckas och att inte orka. 
 
– Jag var så osäker tidigare att om någon hade sagt att gräset är orange med rosa prickar så hade jag svarat att ja det är det. Här får jag hjälp att byggas upp i stället för att rivas ner när det blir fel. Även om jag inte kan ta ansvar som jag behöver så får jag inte skäll. När jag får känslomässigt svall och visar mina taggar får jag inte heller skäll. 
 
Eva beskriver det som att hon ibland får sus i huvudet och att den ”sociala masken” ramlar av. Då har det hänt att hon har dragit sig tillbaka från Fontänhuset och hållit sig hemma. Reachoutfunktionen – att medlemmar och handledare kontaktar de som saknas på huset – har vid dessa tillfällen varit en räddning. 
 
– Reachouten har hjälpt mig att lösa upp knutar och den har hjälpt mig att komma tillbaka. 

Att tappa balansen tillsammans

Gästtext av Alain Topor, professor emeritus i socialt arbete vid Stockholms universitet och en av Nordens mest inflytelserika forskare om återhämtning vid psykisk ohälsa. Texten bygger på hans medverkan vid Fontänhusens nationella veckomöte online. Där träffas medlemmar från hela landet för att få och ge inspiration, lärande och delta i samtal om gemensamma frågor.

När vi talar om återhämtning fastnar vi ofta vid individen. Vi tänker oss en människa som ska hitta tillbaka till balans. Men återhämtning är aldrig ett soloprojekt. Den sker mellan människor, i relationer och i miljöer som ger utrymme för osäkerhet, prövande steg och nya tolkningar av det man gått igenom. 
 
Det kan låta ovant, men att tappa balansen är inte ett misslyckande. Det är ofta en nödvändig del av att kunna lära sig något nytt om sig själv och sin plats i världen. Ibland behöver vi tillåta oss själva att vara obalanserade lite längre än vad som känns bekvämt. Där uppstår rörelse. Där uppstår möjlighet. 
 
Återhämtning går inte bakåt. Det handlar inte om att bli den man en gång var. Det handlar om att upptäcka något nytt, bygga vidare på erfarenheter, relationer och små vardagliga situationer som i stunden kan vara lätta att förbise men som i längden förändrar liv. 
 
Det är därför Fontänhusen spelar en sådan viktig roll. Här blir frågorna levande. Vem möter mig när jag kommer in? Vem lyssnar? Vem gör något litet som egentligen är stort? Hur påverkas min självbild av en plats där rollerna är delade och där gränsen mellan hjälpare och hjälpt inte är fixerad? 
Vi behöver också tala om återhämtning på ett bredare plan. Det är inte bara brukarna som behöver återhämta sig. Psykiatrin, socialt arbete, organisationer och professioner behöver det också. Våra institutioner, vår kunskap och våra rutiner kan fastna i sina egna lager av tolkningar. Vi behöver våga ompröva dem. 
 
Forskningen är tydlig. Många återhämtar sig, ofta oberoende av specifika behandlingsinsatser. Relationer, platser, tid, små bekräftande handlingar och sammanhang spelar en avgörande roll. Inte som teknik, utan som mänsklighet. 
 
När jag möter Fontänhusens medlemmar och handledare ser jag ett annat sätt att förstå återhämtning. Det är en kollektiv process där individen är central men inte ensam. Det är en plats där människors berättelser får finnas utan att reduceras till sjukdomskategorier. Där erfarenhet värderas som kunskap. Där små steg får vara betydelsefulla. Där balansen inte är ett krav, utan en möjlighet som växer fram över tid.