Kraschen kom en söndag
Rickard var i 30-årsåldern när hans tillvaro rasade och han drabbades av utmattningsdepression. Han fick så småningom diagnosen bipolär sjukdom, och har sedan dess kämpat med att hantera de extrema toppar och dalar som kommer med sjukdomen. Här är hans berättelse.
Jag har alltid varit ambitiös och tyckt om att arbeta hårt. Efter värnplikten fick jag jobb på en produktutvecklingsavdelning, senare som teknisk säljare på ett mjukvarubolag. Jag flög runt i världen och upptäckte snart att jag utöver mina professionella kunskaper kunde förtrolla kunder med min sociala begåvning och min presentationsteknik. Jag blev en arbetsnarkoman. Ställde höga krav på mig själv och ville vara bäst. Stunderna med mina söner varannan helg var enda gången som jag inte fokuserade på jobbet. När jag träffade en kvinna och blev blixtförälskad föll den sista pusselbiten på plats. Vi flyttade ihop och gifte oss och mitt liv kändes perfekt. Kärlek, familj och bra jobb. Jag var king of the world. Vad jag inte visste var att jag bar på en gen som gjorde det möjligt att utveckla bipolär sjukdom. Genen hade förts vidare utan att utvecklas i släkten men hos mig valde den att slå till.
Kraschen kom en söndag. Jag skulle åka på jobbresa men förstod plötsligt inte hur jag skulle bära mig åt för att packa min resväska. Jag fick diagnosen utmattningsdepression och sjönk ner i en massiv trötthet. Jag kände sådan skuld över att inte kunna jobba så jag låg i en boll i sängen i timmar och grät. Aptiten försvann och allt var bara ett stort mörker. Jag tog antidepressiv medicin, vilket kan vara som att hälla bensin på eld när man har bipolär sjukdom. I mitt fall blev det så och jag gled in i mitt första hypomana skov. Svårt att sova, överaktiv och jobbade extremt hårt. Efter flera vändor med höga toppar och djupa dalar kom jag till en psykiater som diagnostiserade mig med bipolär sjukdom. Min bild av sjukdomen kom från en film med Lena Olin och Richard Gere, och jag såg framför mig öppningsscenen där Gere klättrar upp på ett tak för att försöka flyga. ”Det är inte jag” tänkte jag och sa till psykiatern att hon hade fel. Men när jag kommit hem och läste på om symtomen så stämde vartenda ett.
Jag fick ett nytt, lugnare jobb, men kraschade ändå. Jag skilde mig. Min sjukdom blev för tung för min fru att bära. Jag började plugga naturtekniskt basår och därefter matematik på universitetet. Kraschade igen två terminer i rad strax innan tentorna. Jag fick problem med Försäkringskassan som nollade min sjukpenninggrundande inkomst på grund av att jag hade haft ett glapp i studierna. Jag sökte och fick försörjningsstöd och levde på existensminimum. Att ha misslyckats med både jobb och studier var en sorg jag bar på och jag kände mig så ensam.
Det kom en vändning när en tjej i min stödgrupp för bipolära tipsade om nånting som hette Fontänhuset. Jag hade sett huset innan och undrat över varför det stod så många cyklar utanför och vad människorna i trädgården gjorde. Jag gick dit redan nästa dag och blev medlem nummer 247. Nu kom jag upp på morgonen i stället för att ligga kvar i sängen. Tog mig till huset, åt frukost, hjälpte kanske till lite i köket på förmiddagen, fikade och snackade med andra medlemmar. Åt en bra lunch. Fontänhuset betydde mycket för mig och jag började snart må bättre.
Jag fick jobb igen så småningom, men det kom en ny hypomani följd av en ny krasch. Större än någonsin. Jag har under åren varit inlagd flera gånger och blivit vårdad enligt Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård. Jag har i omgångar mått så dåligt att jag inte har velat leva. Fast i grunden vill jag det! Oron över att de mörka tankarna ska ta över är alltid närvarande.
Men jag har Fontänhuset. Det är en trygg punkt för mig. Jag har gått dit i många år nu och det ger mig gemenskap och mening. Jag har också fått hjälp och stöd när jag har behövt bråka med CSN om mina inbetalningar. Har till och med fått besök av en handledare en gång när jag var inlagd. Det var väldigt fint gjort.
/ Rickard
