”Jag drömmer inte om en värld där ingen någonsin mår psykiskt dåligt, utan om en värld där ingen behöver kämpa ensam.” / Björn
Jag har en dröm
En dröm om ett samhälle där jag inte behöver skämmas för att jag mår psykiskt dåligt.
Där jag inte behöver låtsas att jag mår bra, eller hitta på ursäkter när jag inte orkar.
Där jag inte värderas efter hur mycket jag presterar.
Jag har en dröm
Men vi är inte där än.
Det finns fortfarande människor som lider i tysthet, som möts av fördomar och misstänksamhet.
Människor får fortfarande höra att de borde rycka upp sig, tänka positivt eller bara anstränga sig lite mer.
Som om depression vore ett val, eller ångest vore ett tecken på svaghet.
Jag har en dröm, och en del av den drömmen finns på Fontänhuset.
Där utgår vi från något väldigt enkelt, att alla människor har ett värde, att alla människor har förmågor, att alla människor har något att bidra med.
Inte för att vi blivit friska, inte för att vi har fått ett arbete, inte när vi bevisat att vi duger.
Utan precis som vi är.
På Fontänhuset arbetar vi tillsammans, vi fattar beslut tillsammans, och vi driver Fontänhuset tillsammans.
Vi har rätt att komma och vara där, rätt att delta, rätt att komma tillbaka.
Även efter en dålig period.
Kanske viktigast av allt, vi har rätt att bli saknade.
Jag har en dröm.
Att vi en dag slutar fråga varför någon inte orkar.
Och i stället fråga "Vad behöver du?".
Att vi slutar se människor som problem som ska lösas, och i stället ser människor som resurser som behövs.
För mig är ett arbete inte bara pengar, det är att vara sysselsatt, finnas i ett sammanhang, gemenskap och att känna att jag behövs.
Det har jag funnit på Fontänhuset.
Någon som säger "Vad bra att du kom, du behövs".
Det kan låta enkelt, men för mig är det ord som kan betyda allt.
Jag har en dröm
Att vi river murarna mellan frisk och sjuk, mellan stark och svag, för den som behöver och den som ger hjälp.
För alla behöver hjälp, och alla har något att bidra med.
Jag behöver inte höra vad jag inte kan, utan att människor ser vad jag faktiskt kan.
Vi behöver inte stängda dörrar, vi behöver öppna Fontänhus.
Vi behöver ett samhälle som förstår att återhämtning tar tid.
Jag drömmer inte om en värld där ingen någonsin mår psykiskt dåligt, utan om en värld där ingen behöver kämpa ensam.
Ett samhälle där jag frågar hur någon mår och lyssnar på svaret, och inte försvinner om svaret känns svårt.
Men drömmar förändrar inget om vi bara talar om det, vi behöver göra något.
Vi behöver våga prata om psykisk ohälsa, vi behöver stå upp mot fördomarna och se människan bakom diagnosen, och vi behöver bygga platser där människor får vara människor.
Där jag behövs, där jag räknas, där jag har en plats.
Jag har en dröm.
Att varje gång någon kliver in i ett Fontänhus, känner att det är en plats att känna sig hemma i.
Då har drömmen kommit en bit på väg.
Men så länge människor skäms, lämnas utanför, känner att de inte duger, är vi inte färdiga.
Vi är inte våra diagnoser, inte våra sämsta dagar.
Vi är människor, och vi behövs...ALLIHOP!
